GENERATION Y

Jag tror att livet är ungefär lika bra och dåligt för de flesta. Det handlar bara om hur man ser på livet. Igår så råkade jag bläddra förbi Veteran TV och såg där när Özz Nujen var i Kurdistan och intervjuade ett gammalt par. De hade förlorat 5 barnbarn under Saddams regim och blev nu vid 80 års ålder tvungna att jobba på en åker för att försörja deras kvarlevande 4 barnbarn. Hon berättade att hennes tårar torkat och att hon inte hade några tårar kvar. Under intervjun såg de inte alls ledsna ut och hon berättade också att hon antagligen inte skulle gråta om någon mer dog. Det var ett extremt fall men jag kom ändå att tänka på hur patetisk man är när man sedan sitter hemma och är arg över en tenta som gått åt skogen. Vafan.. det är väl ingenting när precis allting annat är på topp. Då vet man att man valt fel synsätt. Är man aldrig nöjd? Kan man inte börja se allt på ett possitivt sätt.. En tenta går åt helvete och då tänker du "då får jag chansen att lära mig mer", du trampar i hundbajs och tänker "detta kan jag skratta åt med mina kompisar", och en tjej säger att du inte är rätt för henne och du tänker "det var väl tur att det inte blev nåt om hon ändå inte tyckte om dig". Omöjligt att du hamnar i några gräl för du bara ler och ingen tar dig på allvar.

Men detta kan ju inte heller va så bra för då har man helt enkelt slutat bry sig om sitt liv. Sitt liv (vilket inkluderar alla andra i sin närhet och sin omgivning) är egentligen det enda man kan bry sig om. Om man då inte är negativ till det dåliga som händer så lever man ju inte på riktigt. Då befinner man sig i en fasad som utstrålar något man inte känner. Så det handlar nog om hur mycket energi man lägger på det possitiva och det negativa i vardagen. Hur mycket det är har jag nog inte lyckats fundera ut. Man ska iaf försöka att strunta i allt dåligt som man inte kan göra någonting åt!